Ge aldrig upp det är inte värt det.
Dom som har haft ronna innan kanske inte har uppleft denna ronna. Trotsallt förändras hästar från person till person typ.
_
Tänkte berätta om hur min och ronnas resa tills nu har varit. Den har varit jätte jobbig.
_
När jag fick förfrågan om och ha Ronna tänkte jag: Ja absolut henne vill jag ha! dels var det nog för jag fick ett stort förtroende och dels för jag sökte efter en foderhäst att ha hemma och kunna bestämma själv om jag skulle ha henne eller inte. Så efter några dagar var allt planerat, hon skulle först komma med hästbussen ifrån skåne till Gävle, men sen gick det en hästbuss ännu närmare - örebro! Så dit skulle vi, men sen kom det en buss ÄNNU närmare - karlstad.
Så den 16 Juni skulle vi hämta henne i Karlstad. Dock fick jag ett sms någon dag innan att det var panik att hon måste komma en dag innan annars skulle hon vara fast i Skåne. Ännu bättre för mig då tänkte jag, jag var så lycklig så jag knappt kunde sova.
_
När jag vaknade den 15 kom jag på. Fan hö skulle hon ju ha när hon åkte hem. I det stallet hon skulle till hade inge hö eftersom dom hästarna gick redan på sommarbete. I panik fick jag ringa till min kompis och fråga om hon ville med, och då berättade jag om mitt problem och hon sa att hon kunde ta med.
Min andra kompis pappa körde transporten ( och bilen såklart!) pappa satt brevid och hans tjej satt brevid oss. Hon var tolkare eftersom min kompis pappa är tysk och pappa kan tyska men skulle vara bra ifall han inte förstod.
Vi åkte in till hööks innan för var tvungen och ha flugtäcke till henne.
När vi kom fram till Färjestad's ridklubb eller va det hette så var jag jätte rastlös. Var nervös och trodde vi stod på fel ställe så jag och min kompis gick till en annan plan eller vad man säger och väntade där. Men sen ropar hon som följde med oss: Det är här den kommer, jag frågade! så vi gick dit och väntade.
När vi kom fram till Färjestad's ridklubb eller va det hette så var jag jätte rastlös. Var nervös och trodde vi stod på fel ställe så jag och min kompis gick till en annan plan eller vad man säger och väntade där. Men sen ropar hon som följde med oss: Det är här den kommer, jag frågade! så vi gick dit och väntade.
Efter timmors väntan kom hon äntligen och jag var helt andlös. Han som körde gick ut och öppnade transporten och där stod hon. Hon var uttåkad och hungrig ( inte törstig?) Jag bara stod där och stirrade och var sjukt nervös.
Han som körde hade nog lite brottom så han sa: Ska du inte ta ut hästen din?
Och där började vår resa!
_
Resan hem var lång. Men värd! När jag kom fram till sommarhagen med henne så ville hon genast ut och drog iväg med mig. Hon nockade mig och stallägaren och det var ju inte sådär jätte bra start. Men jag struntade i det och satte på henne flugtäcket och flughuvan och släppte henne i hagen med dom andra. Camillo ville genast vara hennes fiende och började gå på henne och bita henne och så. Sen lät jag henne vara och åkte först till stallet och lasta ur alla grejjer och sen hem och sova.
_
Nästa dag direkt jag vaknade åkte jag och min andra kompis Majsan till hagen för och se till hästarna. Jag var rädd att ronna skulle ha fått förstoppning men det gick jätte bra tydligen. Dock var Miss wininna jätte jätte sur och sparka efter henne. Vi väntade på hovslagaren och ronna var rädd att skos på den sidan hon inte hade något öga.
_
Första ridturen var bäst. Vi red i skogen för det var satans varmt minns jag. Vi red på en väg och i en kurva kommer en traktor och hon vart livrädd och skenade i ett dike, snabbt fick jag stopp på henne och red vidare. Jag red in på en väg där ett litet träd låg över, jag hoppade den två gånger och det kändes bra. Jag visste att vi skulle få de bra!
Men så kom den dagen allt inte funka. Det gick inte och gå fram med henne, det gick inte och rida åt de hållet man ville. Hon stegrade och stegrade och skenade. JAg var livrädd men ville inte erkänna det, mitt tålamod var inte på topp och jag gav upp direkt. Var det inte för min vän Majsan hade hon genast åkt tillbaka till Malung.
_
Så här hållde det på hela tiden, om inte hon fick som hon ville eller om någon häst var före henne då gick det bra. Men jag ville ha en häst jag kunde rida själv ibland utan att någon skulle gå framför. Inte vart det lättar när vi åkte hem till stallet med henne. Då började hon testa i hanteringen, hon drog iväg hela tiden och sprang ut till vägen. Jag vågade inte galoppera henne på ängarna med en häst framför. Jag vågade ingenting för hon var så svår för mig. Hon hade sönder hagen hela tiden, jag ramlade av fick hjärnskakningar på hjärnskakningar. Mamma ville sälja henne direkt. Jag skrek och protosterade och var helt hysterisk. Varför ska hon få ta bort min bästa vän ifrån mig om jag inte får sälja pappa tex. Hon börja lita på alla andra i sin närhet istället för bara mig. Fick massor av kommentarer att hon var en äckelhäst, idiothäst att sånna som hon måste avlivas. Men jag hade aldrig en tanke på och få iväg henne. För trottsallt under all den ösäkerheten fanns det kärlek mellan oss.
Jag kom på att jag kan ju träna så mycket ifrån marken och visa vem som bestämmer, tillslut gick det bättre och bättre för oss.Det känndes sjukt bra för att jag har gjort något så stort jobb med henne.
_
Igår red min kompis som aldrig har ridit, eller jo det har hon väl men inte seriöst. Ronna var snäll hela vägen tills galoppen, hon förstod ju inte vad hon ville så hon försökte hem. Det räckte med att jag ropade: ronna så kom hon tillbaka. Trots hon drog henne i munnen ibland.
_
Endel förstår inte hur mycket jobb jag har gjort med henne. Eftersom ronna har tävlat mycket och kan många saker så tror säkert folk att hon inte kan hitta på bus.Många sa att jag skulle söka in till ponnyakuten DIREKT men jag löste det själv. Ingen hjälpte mig med något, förutom Micka med vissa saker.
Om inte detta hade hänt hade hon varit förstörd.
Jag vill bara att om ni har tänkt och ge upp, tänk på vad som kan bli av er ist för det som är.
Kommentarer
Trackback
