Idag är det exakt 4 år sedan jag blev av med min första egna katt, kattunge.

Torsten (Blixten)

Hösten 2005 fick jag min katt. Han var bara en vanlig bondkatt på 8 veckor. Men han betydde så mycket mer för mig. Torsten blev som mitt första ansvar, jag kände mig verkligen som hans mamma. Visst hade jag två kaniner också... Men det var liksom inte samma sak.

.

Jag kommer så väl ihåg dagen då vi hämtade Torsten, vi busade hela kvällen. Jag var överlycklig, jag svävade på moln. Min alldeles egna kattunge.

Sen kom vintern, Torsten tyckte inte att huset räckte till längre... Han vill komma ut. Jag var jätte nervös och orolig så fort han skuttade ut. Men jag blev tvungen att acceptera det.

Det blev sommar och han fastnade i olika träd varenda dag. Men som hans "mamma" gjorde jag allt för att få ner honom.

Han gick ute mer och mer, men han kom alltid när man visslade på honom. På somrarna ville han vara ute och leka och jaga möss. Men på vintern låg han och njöt framför våran braskamin.

.

Sedan kom dagen..

Den 12 september 2007. Den dagen blev min mardröm...

Torsten hade inte kommit hem på 3 dagar. Jag blev mer och mer orolig.

Jag låg hemma i soffan och stört lipade, jag var så orolig. Pappa klarade inte att se mig så ledsen så han gick ut i regnet och letade. Han letade, ropade och visslade... helt utan framgång.

-

Lite senare ringer telefonen. Pappa springer in till mig och säger,

-Det är några längre ner på gatan som tror dom har Torsten!

Jag flyger upp, vi tar bilen och gasar iväg.

När vi kommer in ser jag hur min älskade lilla katt ligger där i en korg. Kall, blött och rädd. Han kunde knappt röra sig. Jag kramade om honom lite försiktigt, och så åkte vi hem.

Pappa ringde direkt till en veterinär. Veterinären kunde inte ta emot oss förrän efter 5-6 timmar. Och pappa var tvungen att åka iväg, han skulle sälja en lastbil eller något sånt.

Han sa att det skulle ta runt 2 timmar. Så jag fick sitta ensam hemma med lilla Torsten som var jätte skadad.

Kommer ihåg hur jag satt och tittade på klockan flera gånger i minuten.

Men sedan hörde jag hur Torsten började skrika och åma sig. Han försökte ta sig ur korgen men klarade bara att dra sig med framtassarna. Jag såg verkligen hur han led. Det gjorde så ont i mitt hjärta, jag kunde inte göra någonting alls.

Jag fick ringa till pappa och säga att han var tvungen att komma hem direkt.

Min moster kom också, jag klarade inte att vara kvar så hon fick ta med mig hem...

Jag pussade och kramade Torsten farväl. Sen fick min moster nästan släpa med mig.

Det sista jag skrek innan ytterdörren stängdes var:

-Hejdå Torsten, JAG ÄLSKAR DIG!

När jag kom hem till mamma la jag mig i min säng och lät tårarna forsa. Jag grät, jag skrek, jag ville bara att allt skulle vara som vanligt...

-

Någon timma senare kommer pappa. Han sätter sig på min säng och säger:

-Veterinären kom hem. Men Torsten hade brutit ryggen så det fanns inget han kunde göra. Han somnade in i min famn när han skulle undersökas..

Där bröt jag fullständigt ihop. Varför skulle det hända oss? Trodde verkligen inte att det var sant. Det kunde inte vara sant. Inte min katt, min katt.

Men det var sant... Jag låg och grät hela kvällen, hela veckan, hela månaden. Dag ut och dag in, tårarna tog aldrig slut.

Efter att pappa hade begravt honom la jag mig över graven och bara skrek..

.

Min katt hade alltså inte sprunigt bort ifrån mig... Han hade blivit påkörd av en bil, brutit ryggraden, kravlat sig in i några buskar där han hade legat och skrikit i två dagar...

Att bilisten inte ens kunde tagit sig tiden att gå ut och kolla vad han körde på... Det gör mig så jävla förbannad...

.

Tiden läker alla sår, men minnena består... Gråter alltid så fort jag tänker på honom

12/9-07

R.I.P